För mig är vikt på vågen ganska betydelselös. Den säger inget mer än en skillnad som hänt såvida att jag har en tidigare siffra att jämföra med. Blir skillnaden plus så kan det ha och göra med en kost som samlat vätska, ett energi överskott som lagrat energi i fettceller eller möjligtvis en liten viktuppgång i muskelmassa? Blir skillnaden i minus så kan det vara att jag tappat muskler, legat på ett underskott i energi, tappat fett eller gått på toa. Ja det finns flera olika anledningar och det är inte alltid så enkelt som att ”minus på vågen = gått ner i fett” eller ”plus på vågen = har gått upp i muskler” osv. Så en slutsats kan vara; vikten på vågen har inte så stor vikt alls.

Rubriken är inspirerad av en typisk ”quick fix” och många tidningsrubriker under, innan och efter bikinisäsongen/semestern. Så för att tala klarspråk, kommer du att gå ner i vikt av att endast äta protein och grönsaker? Ligger du på ett kaloriunderskott kontra vad du vanligtvis ligger på – Ja. Kommer du att må bra? Troligtvis nej i och med att du missar flera viktiga delar i en allsidig och komplett kosthållning för hälsa. Kommer det att hålla i längden? Troligtvis Nej, eller enkelt – Nej. Är det värt att hoppa på ”quick fix dieter” för att gå ner i vikt under en kort period för att sedan äta ”som vanligt och återgå till sin normala kost” (eftersom att man i de flesta fall inte vet något annat sätt att äta på) och hamna på ruta 1 igen, med kanske ett par kilon + till.. Är det värt det??!

Som mina ord alltid lyder: Hitta en väg som är hållbar i längden. En kosthållning som förlitar sig främst på hälsosamma alternativ, men som har utrymme för ”att unna sig”. Där träning är en del av en aktiv livsstil av endorfiner och med fokus på att må bra. Tillsammans en hälsosam livsstil nu och för framtiden. Dem där extra kilona du vill gå ner i fett eller upp i muskelmassa kommer på köpet.
Mina råd är:
1) Ha inte så bråttom och fall inte för ”quick fix” dieter som framförallt florerar just nu.
2) Fokusera på välmående och hälsa.
3) Tänk hållbart i längden.

Titeln på detta inlägg är en kommentar jag fick häromdagen. Därför vill jag skriva ett personligt inlägg om självkänsla och att älska sin kropp. Om en period då det inte var som det är idag. Då jag inte älskade min kropp och mig själv. Då jag levde med en ständig kamp om att äta eller att inte äta. Träna eller inte träna. Göra eller inte göra. Vara eller inte vara. Jämförelse och ett vardagligt personligt nedtryckande samt strävan om något annat. Både utseendemässigt och känslomässigt. Att vilja ur sin egen kropp. Att önska att man inte kände till all fakta kring mat, näring och kalorier. Dem jävla kalorierna, livets helvete på jorden tyckte jag då. Dem som framkallade sådan ångest att jag ville sova bort den och inte vakna förens den var ur min kropp. Det som fick mig att avstå saker, tog all min energi till planering och hets och känna mig väldigt väldigt ensam i problematiken. Problematik kring mat och hur jag skulle hantera det som för så många andra är livets mest neutrala och okomplicerade sak. Vilket det ska och borde vara. Men ensamheten var kanske något av det jobbigaste. För man vill inte vara speciell av en sådan anledning, man vill inte dra till sig den uppmärksamheten, man vill inte vara en börda eller ett problem. Trots att ett skyddsnät och stöttning alltid fanns nära, så var det så mycket lättare att låta bli att tala. För att tala innebar också att göra något åt saken. Att ta tag i problemet. Och att faktiskt ta tag i och göra något åt problematiken var det läskigaste och bara tanken var energikrävande. Någonstans finns det ett kontrollbehov som hela tiden mättades av att just ha kontroll. Intag, förbränning, intag, förbränning osv. Att rubba det bisarra kretsloppet av kontroll och planering innebar också att anta utmaningen. En utmaning av att klara av enorma vågor av ångest i omgångar och att som mål långt borta i horisonten hitta den där berömda balansen som då kändes nästan omöjlig.

Jag driver idag en livsstilsblogg med fokus på träning och hälsa och varför jag skriver detta är för att tala om hälsa ur alla perspektiv. Jag mixtrat inte med mat, kalorier eller utesluter saker. Jag hetstränar inte och uppmanar inte till dieter. Jag förespråkar riktig hälsa i alla led. En hållbar hälsa som jag tror på i längden. Jag vill visa hela bilden. Jag vill visa balansen och hälsa inifrån och ut! Jag vill också tala om det jobbiga som tex. problematik kring mat och självkänsla. Framförallt lyfter jag saker som inspirerar till att hitta en balans till mat och träning, för det är inte omöjligt som jag tidigare trodde. Jag talade inte då, men jag talar nu.

Jag har haft min problematik och kämpar ibland även idag. Men jag kämpar och för det absolut mesta så har jag en välmående balans och kost och träning ger mig endast så mycket glädje i livet. Jag vill inspirera till att hitta denna glädjen samt att älska sin kropp, oavsett! Jag har tampats med självkänsla som många andra unga tjejer och jag har inte alltid varit bekväm med min kropp och mitt utseende så som jag är idag.
Men att lära sig att älska sig själv och sin kropp är en del av livet – ju förr desto bättre!

Jag tror på att gå mot normer om att det skulle vara tabu att tala om psykisk problematik oavsett om det handlar om mat, självkänsla eller spegelbild. Att våga tala är att avdramatiserar det och att visa sig sårbar och öppen är inte negativt, det är starkt och modigt! Framförallt tar det bort känslan av att vara ensam i det hela, för det är man aldrig! Jag önskar att jag förstod det då. Och jag hoppas att ni som känner er träffade av detta inlägget på något vis vågar utmana din problematik, strävar efter att hitta en balans och framförallt lär dig att älska dig själv och din kropp!

Q: Hej Hanna! Älskar din blogg och att du svarar så vettigt på frågor. Får massor av inspiration där. Det är en grej med träning som jag undrar om du kan hjälpa mig med. Jag vågar inte gå på vissa pass, träna på vissa tider på gymmet osv. Jag tänker att på passen kommer det att finnas folk som är mycket bättre än mig och att vissa tider på gymmet är det för mycket folk som kan se mig och jag är rädd för att göra fel.
Vad ska jag göra för att sluta tänka så? Blir ju inte så mycket träning som jag egentligen hade velat. Tack för allt, du är bäst! Puss och Kram.

A: Hej fina du och tack för fina ord och bra fråga. Jag tror inte att du är ensam i ditt tänk. Vi människor har en tendens att vilja smälta in i gruppen. Men vet du vad, detta handlar om träning, hälsa och utveckling, om din träning, din hälsa och din träning. Inte dem på gruppträningspasset eller dem som går på gymmet bredvid dig. Dessutom är alla så inne i sitt att dem inte kommer att tänka på dig eller din prestation. Ta bort hela prestationstänket kring träning. Jag tror att många gör det till en för stor grej, så stor att dem skiter i att träna över huvudtaget. Kanske beror det på att man jämför sig med andra, eller att man inte är där man hade velat vara. Den klassiska är att jämföra med sin fysiska förmåga tidigare och är rädd för att känna sig misslyckad när man inte är där idag. Men som jag sagt tidigare. Här och nu är din start, och du kan bara bli bättre. Alla har en start, alla är nya på något i början och alla känner sig dåliga någon gång. Du har ingen aning om vart personen är i sin utveckling och resa. Och det spelar faktiskt ingen som helst roll. Hen har fullt upp med sin grej. Det enda som spelar roll är att du kör din grej, fokuserar på din utveckling ett steg i taget och faktiskt tar dig till gymmet och satsar på din hälsa. Att du lägger den tiden är som en present till dig själv, och du får såå mycket tillbaka.

Kör din grej, You go girl! (jag finns också för coaching, upplägg och PT timmar om det skulle vara intressant).

Kram H