Att tampas med sin spegelbild på ett eller annat sätt har nog vi alla gjort i svaga stunder. Olika ideal florerar i samhället och självklart påverkas vi själva och vår egen bild på ett eller annat sätt.. Det är lätt att vara orättvis mot sig själv och klanka ner på sin egen spegelbild och leta ”brister” i jämförelse med sin ”idealbild”. Träning och kost handlar (tyvärr?) inte bara om hälsa och att må bra, oundvikligt är det såklart även kopplat till utseende. ”Tight, fit, muskulös, deffad, stor…” ja allt görs i gymmet och i köket eller?! Svaret är nej. Träningen och kosten är verktyg till att forma dina muskler, tappa fett osv. Men de är tyvärr inte nycklarna till att du ska tycka om din spegelbild om det är självbilden som fick dig till gymmet från första början. Faktum är att hur många mål du än lyckas uppnå i linje med din idealbild så kommer du inte bli mer nöjd för det. Din spegelbild må ändras, men självbilden sitter i huvudet!

Jag försöker jobba för att få bort utseende aspekten kopplad till träning, även fast den alltid kommer vara en del. Jag tycker att fokus borde vara välmåendet och alla positiva effekter som träning gör för din hälsa, framför hur det förändrar din spegelbild.

Du ÄR inte din spegelbild. Jobba istället på din självbild. Lär dig att älska dig själv, för den du är och inte för vad du ser i spegeln! Som jag sagt så många gånger tidigare, skönhet kommer från insidan! Tycker du om dig själv så uppfattas du också på ett helt annat sätt. Be inte om ursäkt för din existens, var stolt! Livet är helt klart för kort for att inte göra det. För du är fantastisk precis som du är.

Ta hand om er!
Kram Hanna

Jag älskar dig.
Och att älska dig är det läskigaste jag upplevt.
Att älska dig är att ge hela mig.
Aldrig har jag varit så utsatt.
Aldrig har jag varit så naken.
Aldrig har jag varit så sårbar.
Och aldrig har jag varit så lycklig.
Att älska dig och känna att du älskar mig.
Att älska dig med vetskapen om att du en gång älskat någon annan.
Att älska dig med rädslan om att jag en gång kan vara en annan.
Att älska dig med tron på oss.
Om att jag är den sista.
Om att du är min sista.
– Att ge mig själv,
– att vara sårbar,
– att låta mig vara lycklig,
– att älska dig
– är det modigaste och bästa jag gjort.

– Hanna Elfast

Du hade nämnt hennes namn. I förbifarten, som om det inte hade någon betydelse.
Inte för dig, inte för mig och definitivt inte för oss. Som en liten detalj.
Som om vi skulle fortsätta som vanligt.
Fortsätta ospecificerat.
Den där odefinierade flirten som jag inte kunde förhålla mig till.
Hålla mig ifrån.
Den där vi ena sekunden var vänner och pratade om hur vi kunde träffa andra,
och andra sekunden om oss och en framtid vi delar.
Vi som om det faktiskt fanns ett VI.
Och där kom hon som om du skyddade din värdighet genom att i alla fall ha nämnt hennes namn.
På något vis vände du situationen till att det var synd om dig,
som om det var du som aldrig hittade kärlek,
som inte blev kär i rätt person och som starkt ihärdigt fortsatte leta.
Och där stod jag framför dig, osynlig.
Men tro aldrig att jag inte tänkte på att hon fanns där någonstans.
Hon fanns där nästan mer än du.
Jag visste inte vem hon var eller hur hon såg ut, men samma sekund var hon oftare i mina tankar än du.
För vem var hon som var bättre än mig?
För vem var hon som var den eller det enda som stod mellan vår kärlek?
Vad jag inte visste då var att hon endast var ett namn,
ett namn av många i ledet som skulle stå mellan oss.
Som för alltid skulle hålla oss ifrån varandra.
För orden om ”jag VILL bli kär i dig” slutade aldrig upprepas i mitt huvud.
Som om de startade en kamp med mig själv i att ändra dig, få dig att se mig, få dig att se oss.
För dilemmat låg fortfarande kvar,
var det du, var det oss? Eller tanken på dig och tanken på oss?
Och svaret fanns tydligare än någonsin; Du var inte värd något av det.

– Hanna Elfast

Jag hatar dig. Jag hatar dig för det du utsätter unga tjejer
för. För sättet du förändrar människor, förvandlar deras hjärnor och sätt att
tänka på, ändrar deras sätt att se världen, sätt att se på sig själva. Kramar
ut den sista droppen skratt och lycka och ersätter med självhat och ångest. Den
där ångesten som krampar så hårt att du kan göra vad som helst för att bli av
med den. Som att trycka fingrarna långt ner i halsen, känna rivet, halsbrännan
och tårarna rinna. Du vill inte. Men du gör det. Du ser mat som livets största
fiende. Mat som gör dig tjock och för ful för att älska. Ingen älskar dig. Och
livets alla problem går att skylla på mat och fetma. Du blir äcklad av mat.
Äcklad dig själv och allt skulle vara så mycket lättare om du var lättare.

Jag hatar dig. Jag hatar dig för det du utsätter unga tjejer
för. För det du utsätter deras familjer och närstående för. För den mamma som
gråter i förtvivlan i kampen om att få dottern att dricka ett glas juice.
Dottern gråter av tanken på att socker ska förstöra hennes plan om fasta, om
att gå ner ytterligare två kilo i svält. Den plan som aldrig verkar ta slut,
för hon vet att hon aldrig kommer att bli nöjd, det finns alltid två kilo till.
Tills det inte finns några kilon alls. Hon gråter över att se skräcken i
mammans ögon. Skräcken av att förlora sin dotter i svält. Hon gråter för att
hon innerst inne inte vill utsätta mamma för detta. Inte utsätta någon. Men hon
kan inte sluta. Det har blivit vem hon är. En identitet.

Jag hatar dig. Jag hatar dig för det du utsätter unga tjejer
för. För hur du får dem att sluta leva. Sluta njuta av livet precis som det är.
Precis som dem är. Jag vill göra allt för att du ska försvinna. Jag vill göra
allt för att jag aldrig mer ska behöva läsa ett mail till om den där ångesten,
självhatet och den ensamma tystnaden av att ingen förstår. Du ska inte längre
finnas i vår tid. Du är inte välkommen på skoltoan i högstadiet, du är inte välkommen
vid middagsbordet och frasen ”jag har redan ätit”, du är inte välkommen i
huvudet på en flicka vars ögon möter sin kropp i spegeln. Du är inte välkommen.

– Hanna Elfast