En 7 åring tyckte att det var status att väga minst av tjejerna i klassen efter mätning hos skolsyster.

En 10 åring börjar mixtra med maten i matsalen, byta ut och inte äta.

En 13 åring börjar få idéer om dieter och kalorier. Ett äpple känns som en bra lunch och frågan kommer direkt efter om vad som krävs för att bränna bort det.

En 14 åring har ständigt ”redan ätit” hos hemma hos kompisen och samtidigt ”ätit hos en kompis” väl hemma.

En 15 åring spenderar så mycket tid som möjligt på gymmet och blir fixerad av att se kcal mätaren stiga på cardiomaskinen. En daglig granskning & nedtryckande syn på sin kropp. Midjemått, vinklar, storlekar har störst betydelse & tar mest tankeenergi!

Livets fokus ligger på att träna så mycket som möjligt & äta så lite som möjligt.

Och därmed försvann allt. Allt som var viktigt. Allt som var glädje. Allt som var att bara 15år med livet framför sig.

Kanske är detta du, kanske inte. Kanske känner du någon eller så känner du någon som du inte vet om. Alla talar inte öppet om ätstörningar av olika slag, men många är eller har varit drabbade. Både tjejer och killar. En ätstörning sitter inte i hur personen ser ut, det sitter i huvudet. Därför kan den också vara svår att se. Men märker du att någon i din närhet inte mår bra, visa att du finns där. Det handlar inte bara om att ändra beteende i maten, viktigast handlar det oftast om att ändra tankar om sig själv. Visa att du stöttar, älskar och att personen är bra precis som den är.

När jag vågat berätta om tider som varit svåra för mig, så får jag ovanligt många och ofta andra som vågar berätta deras historia. Har jag någonsin träffat på ett tjejgäng där det inte finns en eller flera av dem som inte mått dåligt över sin kropp, som tryckt ner sig själv i spegel, som mixtrat med mat för att komma i en mindre storlek? Jag tror tyvärr inte det.

Vi pratar om hur den psykiska ohälsan framträder mer och mer ur mörkret. Antalen växer och vi ser den farliga ökningen hos unga.

Att tala om ätstörningar är inte tabu. Var medveten om att du inte är ensam. Det viktigaste är att vi belyser hur viktigt det är att ta steget mot att släppa ångesten kring mat och kroppshets. Att börja leva utan trycket över bröstet kring något så mänskligt och basalt som mat. Så mänskligt som vår kropp.

Att tala, är steget mot ett samhälle med tonåringar som lever precis som tonåringar, med livet framför sig.