Titeln på detta inlägg är en kommentar jag fick häromdagen. Därför vill jag skriva ett personligt inlägg om självkänsla och att älska sin kropp. Om en period då det inte var som det är idag. Då jag inte älskade min kropp och mig själv. Då jag levde med en ständig kamp om att äta eller att inte äta. Träna eller inte träna. Göra eller inte göra. Vara eller inte vara. Jämförelse och ett vardagligt personligt nedtryckande samt strävan om något annat. Både utseendemässigt och känslomässigt. Att vilja ur sin egen kropp. Att önska att man inte kände till all fakta kring mat, näring och kalorier. Dem jävla kalorierna, livets helvete på jorden tyckte jag då. Dem som framkallade sådan ångest att jag ville sova bort den och inte vakna förens den var ur min kropp. Det som fick mig att avstå saker, tog all min energi till planering och hets och känna mig väldigt väldigt ensam i problematiken. Problematik kring mat och hur jag skulle hantera det som för så många andra är livets mest neutrala och okomplicerade sak. Vilket det ska och borde vara. Men ensamheten var kanske något av det jobbigaste. För man vill inte vara speciell av en sådan anledning, man vill inte dra till sig den uppmärksamheten, man vill inte vara en börda eller ett problem. Trots att ett skyddsnät och stöttning alltid fanns nära, så var det så mycket lättare att låta bli att tala. För att tala innebar också att göra något åt saken. Att ta tag i problemet. Och att faktiskt ta tag i och göra något åt problematiken var det läskigaste och bara tanken var energikrävande. Någonstans finns det ett kontrollbehov som hela tiden mättades av att just ha kontroll. Intag, förbränning, intag, förbränning osv. Att rubba det bisarra kretsloppet av kontroll och planering innebar också att anta utmaningen. En utmaning av att klara av enorma vågor av ångest i omgångar och att som mål långt borta i horisonten hitta den där berömda balansen som då kändes nästan omöjlig.

Jag driver idag en livsstilsblogg med fokus på träning och hälsa och varför jag skriver detta är för att tala om hälsa ur alla perspektiv. Jag mixtrat inte med mat, kalorier eller utesluter saker. Jag hetstränar inte och uppmanar inte till dieter. Jag förespråkar riktig hälsa i alla led. En hållbar hälsa som jag tror på i längden. Jag vill visa hela bilden. Jag vill visa balansen och hälsa inifrån och ut! Jag vill också tala om det jobbiga som tex. problematik kring mat och självkänsla. Framförallt lyfter jag saker som inspirerar till att hitta en balans till mat och träning, för det är inte omöjligt som jag tidigare trodde. Jag talade inte då, men jag talar nu.

Jag har haft min problematik och kämpar ibland även idag. Men jag kämpar och för det absolut mesta så har jag en välmående balans och kost och träning ger mig endast så mycket glädje i livet. Jag vill inspirera till att hitta denna glädjen samt att älska sin kropp, oavsett! Jag har tampats med självkänsla som många andra unga tjejer och jag har inte alltid varit bekväm med min kropp och mitt utseende så som jag är idag.
Men att lära sig att älska sig själv och sin kropp är en del av livet – ju förr desto bättre!

Jag tror på att gå mot normer om att det skulle vara tabu att tala om psykisk problematik oavsett om det handlar om mat, självkänsla eller spegelbild. Att våga tala är att avdramatiserar det och att visa sig sårbar och öppen är inte negativt, det är starkt och modigt! Framförallt tar det bort känslan av att vara ensam i det hela, för det är man aldrig! Jag önskar att jag förstod det då. Och jag hoppas att ni som känner er träffade av detta inlägget på något vis vågar utmana din problematik, strävar efter att hitta en balans och framförallt lär dig att älska dig själv och din kropp!