Tim Bergling eller mer känd som Avicci’s bortgång för ett par dagar sedan fick Sverige att skaka. En så ung människa, så olycklig och som i en tidigare dokumentär ropat efter hjälp. Hjälp som inte fanns, som inte gavs eller som inte var tillräcklig. Vi förlorade ett musikaliskt geni men framförallt förlorade vi en helt vanlig 28årig ung kille med livet framför sig. Ofattbart tragiskt. Jag tror fler än jag fick en tankeställare, som ofta händer då när något ofattbart tragiskt inträffar.
Något som skakar oss ur vår vardag och världsliga problem.

Vad är livet värt i slutändan? Vad lever vi för? Vem lever vi för?

Någonstans måste det finnas en medelpunkt av lycka, lycka till och för en själv.
Av att jag är bra precis som jag är. Om att mitt liv är bra precis som det är.
Om att jag är älskad precis som jag är.
Ta bort jobb, karriär och prestationer. Den du är utan yttre faktorer är ”good enough!!”. Jag har personligen fått jobba med att se mig själv som bra nog utan prestationer i allt från idrott, jobb och skola
sedan unga år. 

Men vad är det värt att förlora sig själv i jakten på perfektion?
Att springa efter perfektion är som att springa ett lopp utan mållinje. 
Du kan inte vinna.
Att ständigt jaga prestationer för att hålla sig på ytan av att vara bra nog i sina egna ögon, är ett väldigt krävande och framförallt ohållbart liv att leva.
Du är inte dina prestationer. Du är bara du, och det är din styrka.

Efter att ha sett dokumentären om Tim, önskar jag att han skulle känt precis så. Att han var bra precis som han var. För det är vi alla.

Min tanke går till familj och närstående, trots att jag inte själv har någon form av kontakt med dem. Men jag känner med dem. Hela Sverige, hela världen känner med dem. Kanske har du någon gång förlorat någon, kanske finns det någon i din närhet, eller närståendes närhet som förlorat någon. Tanken gör ont. Så fysiskt ont att tänka på en sådan förlust. Som att förlora en del av sig själv. Ett ljus slocknar som inte går att tända igen.

Att älska någon är också att låta dem bära en del av sig själv, när du samtidigt bär på en del av dem.
Som att bära utan tyngd.

Kärlek och att älska är den största vinsten livet kan ge, och att förlora någon är likaså den största förlusten.

– Hanna Elfast