Du hade nämnt hennes namn. I förbifarten, som om det inte hade någon betydelse.
Inte för dig, inte för mig och definitivt inte för oss. Som en liten detalj.
Som om vi skulle fortsätta som vanligt.
Fortsätta ospecificerat.
Den där odefinierade flirten som jag inte kunde förhålla mig till.
Hålla mig ifrån.
Den där vi ena sekunden var vänner och pratade om hur vi kunde träffa andra,
och andra sekunden om oss och en framtid vi delar.
Vi som om det faktiskt fanns ett VI.
Och där kom hon som om du skyddade din värdighet genom att i alla fall ha nämnt hennes namn.
På något vis vände du situationen till att det var synd om dig,
som om det var du som aldrig hittade kärlek,
som inte blev kär i rätt person och som starkt ihärdigt fortsatte leta.
Och där stod jag framför dig, osynlig.
Men tro aldrig att jag inte tänkte på att hon fanns där någonstans.
Hon fanns där nästan mer än du.
Jag visste inte vem hon var eller hur hon såg ut, men samma sekund var hon oftare i mina tankar än du.
För vem var hon som var bättre än mig?
För vem var hon som var den eller det enda som stod mellan vår kärlek?
Vad jag inte visste då var att hon endast var ett namn,
ett namn av många i ledet som skulle stå mellan oss.
Som för alltid skulle hålla oss ifrån varandra.
För orden om ”jag VILL bli kär i dig” slutade aldrig upprepas i mitt huvud.
Som om de startade en kamp med mig själv i att ändra dig, få dig att se mig, få dig att se oss.
För dilemmat låg fortfarande kvar,
var det du, var det oss? Eller tanken på dig och tanken på oss?
Och svaret fanns tydligare än någonsin; Du var inte värd något av det.

– Hanna Elfast